Med oss är allt lugnt och bra. Men jag tänkte ändå att jag skulle skriva en rad, jag har förstått att det fortfarande är ganska många som läser min blogg, vilket gör mig alldeles varm i hjärtat.

Det har hänt en sak till i vårt händelserika liv. Min systers hem brann ner till grunden i söndags morse. Det är så hemskt!! Jag tänker på dem HELA tiden och kan inte föreställa mig vad de går igenom. Jag vet att min syster, liksom jag, är väldigt kär i sitt hem och sina saker. Det är väl alla, men jag tror att man kan vara lite olika där. För alla betyder det inte riktigt lika mycket. För henne gör det det. Det var oerhört dramatiskt oxå och såklart är det första man tänker att ALLA ÖVERLEVDE!!!! Det är SÅKLART det allra allra viktigaste. Viktigast av allt. MEN nu kommer ju sorgen över att ha förlorat ALLT. De har verkligen förlorat ALLA sina saker. Ärvda saker, minnen, foton, mammas egna gjorda tavlor, smycken, praktiska saker som pincett och andra självklara saker. ALLT. Det är ofattbart. För dem väntar nu ett helvetes år. Jag kan faktiskt jämföra lite med vårt år, såklart är det olika saker och kanske är det mest dramatiska över för dem, men jobbigt, energikrävande och mycket mycket sorg. Jag känner med dem såå mycket.

Mina andra systrar har frågat mig om vad vi kan göra. Mitt svar är; finnas för dem sedan, när allt har lagt sig, när alla är tillbaka i sin vardag – men inte de. Just nu får de ju väldigt mycket uppmärksamhet av alla som vill hjälpa. Alla fantastiska människor runt om. Men om någon månad kommer nog det att lägga sig, men de behöver fortfarande älta, de behöver fortfarande ”uppmärksamhet” och hjälp. Massor av öron som orkar lyssna, en gång till och en gång till. DET kan vi hjälpa till med.

Här mår alla bra. W är gladare och lyckligare än på länge (det har han ju varit ganska länge), han är helt frisk nu och livet leker.

Micke och jag är trötta. Slut. Finito. Vi hankar oss fram och försöker hjälpa varandra att orka. Men det är svårt att hålla ihop tankarna, svårt att fokusera och nästan omöjligt att jobba. Får ingenting gjort. Har dock slappnat av något, var förut rädd att jag ALDRIG skulle komma tillbaka. Nu känner jag tilltro till att jag kommer att göra det, det kommer bara att ta tid. Pratade med en försäkringskassehandläggare häromdagen, hon sammanfattade mitt tillstånd till utmattning. Och ja, det är nog ganska sant. Jag är ju inte lika rädd, inte lika panikslagen, ingen direkt ångest utan bara utmattad, kraftlös. Ibland är jag väldigt arg och sorgsen om vartannat. Arg och sorgsen för att vi var tvungna att gå igenom det här. Arg och sorgsen för att vi ”förlorade” två år av vårt liv (och barnens liv). Jag är såklart glad och lycklig över att W kommer att bli så gott som frisk igen, men lika arg och sorgsen för att det var tvunget att hända. Det är ju inte så att man ständigt går runt och är superlycklig för att barnen är friska, att man har ett hem och en massa saker.. Såklart att man tänker på det, jag mer än andra kanske just efter det här, men rätten att vara arg måste finnas där. Och så tänker jag med min syster och hennes man oxå, de kan inte förväntas gå runt att vara tacksamma att de lever, de har rätt att vara asförbannade att de tvingades vara med om det här. Ja, det här är något som jag funderar en del på…

En annan sak som jag funderar på är det här skuldberget, som Micke kallar det. Skuld av tacksamhet till ALLA som har varit så fantastiska mot oss under den här tiden. Det är så många, hur ska vi någonsin… Men en av dem som har varit såå fin, en tjej som jag knappt kände innan, hon skrev ett mail till mig, ungefär såhär; Det är som ett kretslopp, du behöver inte ge tillbaka till mig, du ska ge tillbaka till någon annan som har det svårt någongång… Det var väldigt fint och väldigt skuldbefriande. Nu vill jag hjälpa min syster och hennes familj så mycket jag kan och på så sätt ger jag tillbaka till dem och till alla er som har hjälpt oss under vår svåra tid. Men… återigen:

T A C K!!!!