Vi har haft en underbar resa. Det var mycket enklare att resa med alla fyra barnen nu än förra gången, då var Lillasyster bara ett år och vi visste ännu inte vad sjukhus, livsviktiga mediciner och annat var… men det var ändå enklare nu när alla är större och tar ett större eget ansvar. De var exemplariska, iallafall nästan hela tiden :-).

Resan började i fullständig katastrof… Jag har packat i en vecka, jag har tänkt och tänkt, försökt tänka på ALLT för fem personer (Micke får packa själv). Gått igenom alla intyg, vänt och vridit på allting. Så kommer vi till hotellet, så säger W att ”mamma, jag hittar bara en Flourinef-tablett”. HJÄLP!! Jag fick fullständig panik, började stortjuta och såg oss ta nästa plan hem igen. Hans mediciner är ju special, t o m i Sverige… Och jag hade GLÖMT hans livsviktiga medicin. HUR kan jag göra det. Panik!!! Men, vi besökte en jourläkare sent på lördagkvällen och tack vare vår till spanska översatta medicinlista kunde de ordna tabletter till dagen efter. Dessa kom med bud från Las Palmas. OTROLIGT!!!

Ja, resan var välbehövligt för oss alla. Jag har varit så arg. Jag brukar sällan vara just arg. Men på sista tiden har jag känt sådan ilska, som jag aldrig tidigare har gjort. Jag får passa på att här be om ursäkt till er som har drabbats av min, ofta missriktade ilska. En psykolog sa till mig att känslorna oro och ilska ligger väldigt nära varandra, så det är inte konstigt att vi nu genomgår en ilsken fas… De första dagarna på resan gick vi och var så arga, inte på varann, utan på allting, på hela det här djävla året, på Willes glutenintolerans och på all oro vi ska fortsätta känna resten av livet. Fasen vad arga vi var!! Men vartefter dagarna gick, kom harmonin tillbaka. Vi blev utvilade och rofyllda. Ja, det var verkligen välbehövligt!!

Jag fick oxå ett mail fr Dr Karin. Hon sa att hon hade fått en del svar, vilka såg bra ut. MR’n kommer att ta tid då hon har bett neuro-röntgenspecialister att jämföra med tidigare bilder. Men hon skulle ringa så fort hon visste något. Nu bestämde vi oss för att vi åker till henne nästa tisdag och tar alla provsvar i lugn och ro där. Det blir sällan bra per telefon. Jag ska maila henne om det.

Det har varit lite turbulent kring W’s fotbollsspelande ett tag. Fotbollen är ju såå viktig för honom, så när halva hans lag gick över för att börja spela i ett utvecklingslag så rasade hans liv. Dagen då det blev klart att ”alla” slutade, kallar han som ”den värsta dagen i hans liv”.. Jag sa att han har haft betydligt värre…;-). Han har varit så bitter, ledsen och arg på oss för att vi har hindrat honom att söka samma lag. Nu har det ordnat upp sig på ett bra sätt och det är vi glada för. Vi har så mycket att tacka fotbollen, den har räddat hans liv. Det är verkligen så. Det gick inte en enda dag under hans sjukhusperiod då han inte sagt att han ska tillbaka till fotbollen. Hur han stått och tittat på alla träningar, då han inte själv fick spela. Han sista dag hemma tillbringade han att åka runt och titta på olika matcher som spelades runt omkring här. Ja, hans fotbollsintresse är äkta och genuint. Det är fascinerande hur stark drivkraft det är!!

Borta bra men hemma bäst. Vi har njutit så mycket och haft så roligt! Jag har kommit på mig själv att sitta och titta på W när han sover t ex. Det är så ofattbart, att vi var på semester, att allt är bra och att vi är tillsammans alla sex. Försöker ibland att förstå, vilken hårsmån från döden min pojke var. Det är nästan omöjligt – men kanske inte nödvändigt, att försöka förstå alltså. Men ibland slås jag ändå av hur nära det var.

Även om vår semester var fantastisk, så var alla rörande överens om att vi har en skön vardag hemma oxå, och alla var lyckliga över att vara hemma med ett härligt minne i bagaget.