Skulle egentligen på begravning imorgon. Min vänninas fina fina mamma har lämnat oss. Jag vill så gärna gå, både för att hedra henne och för min väns skull, men oxå för min skull. Men jag tror inte att jag orkar. På varje begravning återupplever man de senaste… som min kloka vän Britta skrev här en gång. Och det är så sant. Jag känner att det kommer att bli mig övermäktigt. Det blir i så fall fjärde begravningen på mindre än ett år… Jag är så väldigt rädd för att bryta ihop.

Just nu är sorgen efter min mamma så stor, så stor. Jag har börjat glänta på locket på den lilla rosa asken med sidenband, där jag placerade all sorg för snart exakt ett år sedan. Då fanns ingen tid utan det enda som fanns att göra var att fullständigt förtränga och trycka tillbaka alla tankar på mamma. Fem dagar innan transplantationen försvann hon, bort från oss alla. Och jag saknar henne såå. Min mamma.

Och min bror. Som dog så hastigt och alldeles alldeles för tidigt. Så chockartat och oväntat. Varför?

Lotta frågade om jag grät på min mammas begravning. Jag minns inte. Vet att jag var så oerhört fokuserad på att bara överleva, bara ta mig igenom det. Jag är ibland ledsen för det, jag minns inte mycket från begravningen, några få saker; som att prästen så fint kallade mamma för ”fröken Elinor” (hon var lärare i 45 år), som att jag lade sex blommor på kistan, en från varje familjemedlem även om de inte var med, och att jag satt bredvid min bror… För sista gången.

Från begravningen minns jag oxå ett möte som berörde mig väldigt starkt. Det var när jag träffade en vän, och han sa ingenting, han bara storgrät och kramade mig hårt. På något sätt har jag haft det där mötet med mig, hur han utan att säga något förmedlade sådan empati, sådan medkänsla och hur jag kände att han förstod. Han förstod hur djävligt det var just då. Det var fint.

Jag måste nog bara ta mig igenom den här sorgen, bara låta den komma. Även om den inte ger mig mamma tillbaka, eller Sten… eller Emily. Jag måste bara lära mig leva med saknaden, utan att förtränga den. Bli vän med den.