Helgen den 15-16/9 åkte Micke och jag till Köpenhamn med 10s
t vänner. Vi hade det helt underbart. Shoppade, strosade på Ströget, satt och
drack vin i Nyhavn. Hämtade energi. Gjorde planer för våra företag. MEN
underbart är kort… på söndag morgon ringde min syster Ninna. Wille har 39 gr
feber, och medans vi pratade kräktes han… Åh det var hemskt. Där var vi i
Köpenhamn – lååångt hemifrån. Ninna och Tomas satte sig i bilen och drog till
Huddinge. Jag ringde avdelningen. Segt mottagande, de tvekade om vi skulle
komma in, skulle ringa läkaren etc. Men när det väl gäller så flyger varghonan
i mig. Jag var väldigt bestämd, jag VET att han måste in och det snabbt. Och de
förstod det. De skulle ringa på klockan när de kom fram, då W hade en infektion
ville de inte ha in honom på avdelningen.

Micke och jag rafsade ihop våra saker och kastade oss i en
taxi. Det går ju plan ofta mellan Köpenhamn och Stockholm. MEN inte på söndagar…
första planet var det som vi var bokade på: kl 12. Jag storgrät – så oerhört
frustrerande. Pratade med Ninna hela tiden. När de kom fram fick de vänta i
nästan 30 min, ute i korridoren. Skandal. Sedan fick de direktiv att gå till
akuten, där skulle Dr Jonas ta emot (tur i oturen så var det en av ”våra”
läkare som var jour på barnakuten), de skulle få ett eget rum där. W var såå dålig
och de fick rulla honom i rullstol tvärs över hela sjukhuset. Väl där blev det
lite förvirring, men sedan fick han i alla fall sin cortison. Jag talade med
Jonas och han lugnade mig, allt under kontroll. Dr Britt var på väg in för att
titta på W och de hade kontakt med Dr Anna som är endoktrinläkare. Ja, vi får
verkligen fullt pådrag när vi kommer i alla fall.

Jag bara grinade, såå ledsen och rädd. Min lilla lilla W,
han vill ju bara ha mamma och pappa när det här händer. Vi ska ALDRIG åka bort
igen.

Dr Britt tyckte W såg väldigt medtagen ut. Hon satte in
dropp och antibiotika medan provsvar inväntades. Det visade sig sedan att det
var en halsfluss. Det här blir hans femte kris på 1,5 år. Men de tre första var ju innan diagnosen.

Vi anlände kl 14. Bytte av Ninna och Tomas och kramade vår
W. Vår duktiga, starka, tappra Wille. Dr Jonas var fantastisk, trots att inte W
var hans patient längre så kom han upp innan han gick hem, han kom upp när han
kom nästa morgon och på sin lunch. Han är så rar och engagerad. W blev ju
ganska pigg snabbt, bara de får sitt cortison så går det relativt fort att
pigga på sig. Men hans värden ville inte stabilisera sig så vi blev kvar hela
måndagen också. Då sa de att vi var tvungna att vara kvar till tisdag… suck,
det är väldigt långtråkigt på sjukhus och det suger verkligen. Jag hade inte
heller träffat de andra barnen sedan i fredags morse, så Micke bytte av mig på
måndag eftermiddag. MEN det var stor lycka när de ändrade sig och sent på
måndagen kom och sa att vi fick sova hemma!

Vilken pärs, all energi som vi samlat på oss i Köpenhamn var
som bortblåst. Det var som om någon hade gett oss en stor käftsmäll, liksom ”tro
inget är som vanligt, det kommer det aldrig att bli”…