Kände att det blev lite rumphugget avslut igår. Jag tror jag kommer att sörja den här bloggen. Det har blivit som en ”god vän”, som jag kan anförtro mig åt. Jag har nog inte förstått att det är ganska många som oxå läser det jag skriver. Jag har blottat mig och mina känslor, men jag har fått så mycket kärlek från er som läst så det har inte varit jobbigt.

Jag har försökt att avgränsa min historia till det här kapitlet om Wille. Mitt liv består ju av så mycket mer – i alla fall i vanliga fall. Men den här kampen var Willes. Även om syskonen har fått kämpa nog så mycket, de oxå. Vi har alla genomgått en oerhörd sorg och stor stress. Jag tror att vi kommer att fortsätta att uppleva höga berg och djupa dalar. Mycket kvar att bearbeta! Först nu vågar vi släppa fram tankar som ”tänk om…”, när man sitter i livbåten kan man inte tänka på om nästa våg ska skölja oss överbord, utan det är bara att vara stark och se framåt som gäller.

Mitt mål nu, och mitt lilla projekt under hösten är att göra om den här bloggen till en bok. Det var något som jag saknade när Wille blev sjuk, erfarenhet, kontakt med någon som hade varit där – eller i allafall gjort en benmärgstransplantation. Jag kanske har hybris, men jag troor det finns människor där ute som skulle kunna ha glädje av den. Vi får se, om inte annat så blir det en fantastisk terapi för mig. Jag måste gå igenom allt ännu en gång för att sedan kunna släppa det. Omvandla all ångest till styrka!!

Igår firade vi! Vi drack champagne med vänner, vi fick en massa blommor och ”gratulationer”, såå underbart. Det känns fortfarande så overkligt, det var ju så otroligt oväntat!!! Vi gick hela dagen ”visst SA hon så????, var det inte så hon menade??? inte kan hon väl backa på det NU??? Hon var ju så tydlig!!!” :-), det var tur vi var båda två, annars hade vi trott vi hade drömt!

Wille är såå lättad, vi märker hur glad han är och vi pratade mycket om det. Att det är över, vi behöver inte känna rädsla och skräck längre. Dr Karin sa igår till Wille, att han kanske kommer att vara lite stelare än andra, kanske inte kunna springa lika fort, men det kommer inte att bli värre. Om hans lite lustiga springstil kvarstår så ska de hjälpa honom med det, se om det finns något hjälpmedel så att han inte skadar eller sliter på fel ställen. De finns där för honom, hela tiden.

Sjukvården är fantastisk!!! Var lyckliga över att vi bor i Sverige! När man väl behöver hjälpen så får man den, så är det verkligen.

Jag är så glad att vi har varit så öppna med vår situation, jag har hört familjer som har isolerat sig fullständigt och inte orkat. Jag förstår det – sååå väl. Och alla måste hantera det på sitt sätt. Vi är ju så olika och är i behov av olika saker. Men de som gör det missar all kärlek och välvilja som bor i alla människor. Den som vi har fått uppleva. Från när och fjärran, vänner, bekanta, okända… Det finns så många goda kärleksfulla, hjälpsamma och underbara människor runt omkring oss alla.

Jag har verkligen lärt mig så mycket på resan, om mig själv, om min omvärld och om livet. Och det viktigaste och värdefullaste, något som jag försökt förmedla i min blogg:

NJUT AV LIVET, AV BARNEN, AV VÄNNERNA, AV KÄRLEKEN OCH AV GLÄDJE. LÅT INTE PRESTIGE ELLER JAKT PÅ STATUS TA ÖVERHAND. NJUT AV DE SMÅ ENKLA STUNDERNA. ALLT KAN FÖRÄNDRAS – SÅ FORT – PANG SÅ FÖRÄNDRAS LIVET!

Nu går jag vidare i mitt liv. I sällskap av min fina underbara man och mina fina underbara barn. Jag kommer att njuta, det kan jag garantera. Och jag ska nu jobba för att kunna lämna sorg och smärta bakom mig, men ändå ta med mig erfarenheten och styrkan. Och om sanningen ska fram, det är en bit kvar… en hel del sjukhusbesök och visst kommer vi att oroa oss inför MR etc. Så vi säger väl att det nästan är över, och det är helt fantastiskt det oxå!!!

T A C K för att du har läst och varit med oss! DU har bidragit till att vi har orkat och att vi på så sätt har orkat peppa och stötta Wille. DU är en del i allt det här – även om det är Wille som är den allra största hjälten!

ALL MIN KÄRLEK!
Mia