Ja, det var inte över ännu… ytterligare ett dödsfall i
familjen/släkten. Moster Emily stod oss alla väldigt nära och trots att hon
bodde i Portugal sedan ca 40 år tillbaka så var hon den mostern som jag
träffade mest. Hon besökte oss varje sommar och var en flitig
brev/email-skrivare. Att hon tyvärr inte fick några egna barn, tror jag var en
bidragande orsak att hon var så nära.

Det sorgliga var att hon avled av en Addison-kris. Vi vet ju
inte helt säkert ännu, men hon föll i koma och avled kort därefter och det är så
det blir om man inte får sitt cortison intravenöst när man kommer i en kris. Läste
mycket nu om Addison igen, och dödligheten är mycket hög, men med rätt och
snabb behandling så kan de flesta återhämta sig ur en kris. Moster Emely blev 72 år.

Ännu en påminnelse om hur allvarlig Addison är. Vår Dr Eva,
räddade ju livet på henne i september. Dr Eva ringde till Emelys läkare i Portugal (efter att jag pratat i telefon med Emely hört att hon var på väg in i en kris pga hög feber) och sa åt honom att ringa Emely och ordinera trippel dos cortison,
vilket han motvilligt gjorde. Jag försökte vid flera tillfällen berätta för
Emily om Addison, hur hon skulle medicinera sig etc. Men hon ville inte lyssna,
hon hade sådant förtroende för sin läkare och han sa ju inte det jag sa… Hon
hade t ex då aldrig hört talas om en kris, eller att man måste fördela cortisonet
över dagen, hon mådde så onödigt dåligt – såå trött och helt sänkt på
eftermiddagarna eftersom hon BARA tog cortisonet på mornarna… Hennes död är så
onödig.

Vi försöker undvika att berätta för W att det var Addison
som blev slutet för henne. Vi tänker att det oroar honom i onödan. Men OM han
skulle få höra det så kan det vara bra också. Han måste veta hur allvarligt det
är, hur viktigt att han hela tiden känner efter och är observant på ev. feber
eller illamående… särskilt när vi är långt från sjukhus.

Är helt nollställd. Jaha, då var det en begravning eller
gravsättning el vad det blir (hon är ju nu i Portugal och min kusin ska åka ner
och försöka ta med henne hem). Jag har blivit blasé på något sätt. Jag vet att
för något år sedan skulle jag ha varit helt förkrossad om jag hade fått
beskedet om Emely. Jag tyckte väldigt mycket om henne. Nu orkar jag inte känna
någonting.

W är iaf på sin efterlängtade fotbollscup. Han har såå
roligt! Micke, han och lillasyster tältar (:-)),
vi vågar inte låta honom sova med laget. Men Micke ringde förut och sa att han
(Micke) mår riktigt dåligt över hur många chansningar han gör nu. Usch, oroligt…
men vi får hålla alla tummarna för att det går bra. Vi hade inte hjärta att
säga nej till den här cupen också.

Jag njuter av att nästan vara själv, det känns så, även om
jag har sällis av två småskruttar! Det ger mig tillfälle att fundera mycket,
försöka smälta alla förluster och all saknad. I fönstret står brevet från Emely som jag fick förra veckan. Har inte hunnit besvara det ännu… Hon avslutar ”På snart återseende!! Stor kram Emely” – hon
skulle ha kommit hit v. 31 – men nu blir det inte så. Det är mycket som ändrar
sig i vårt liv, hela hela tiden…