Idag var vi på Valdemarsviks vc. Vi fick hjälp av en underbar sjuksköterska, en vän till mina systrar. Hon var såå gullig! Tyvärr var det inte hon som skulle ta proverna, utan två andra som var ganska ovana vid barn… W var förtvivlad. Han var tvungen att ta blodprov från armen (eller, vi lyckades övertala dem att ta på ovansidan handen, det är det han vill, men de ville inte…), samt vaccin. Det var dock den sjätte och sista vaccinet på ett år framöver. Men det blev (som vanligt), supersuperjobbigt, med tårar och utbrott. Han är så färdig! Och när vi är hos nya så är det alltid extra jobbigt, alla har ju inte samma tålamod och känner inte W lika bra som vår bästa Anki!

Så efteråt var jag tvungen att berätta! Jag blev uppringd av en man från Min Stora Dag!!!! W kommer att få åka till Barcelona och gå på Camp Nou. Åh, vi blev såå glada när han ringde. Vi hade tänkt att berätta för W när vi var med båda två, men så kände jag idag att han VERKLIGEN behövde något. Något plåster på såren, någon uppmuntran. Han är så less. Less på sjukhus, på provtagningar, på håret, på tabletterna, på alla kontroller av oss och av sjukvårdspersonal. Less på att inte få gå in i en affär, less på att inte vara som andra helt enkelt. Och jag förstår honom. Vi har ganska bra snack nu W och jag, nu när det bara är vi här nere och vi har mer tid. Han är så mogen och förstår så mycket.

OCH han blev sååå glad, jag tyckte t o m att jag kunde ana en liten tår i ögonvrån.

Tänk att de finns – ”Min Stora Dag”!!!

Fick en tanke när jag såg min favoritserie ”Borgen” igår. De här barnen, de svårt sjuka barnen, blir faktiskt bestulna på sin barndom. Tvingas bli stora och möta faror som andra bara i värsta fall fantiserar om. Tvingas att ta ansvar och mogna på ett onaturligt sätt. Tyvärr är det oreparerbart, går aldrig att ge tillbaka de stulna åren. Men det är upp till oss runt omkring att underlätta, att avlasta och att hjälpa att ta ansvar så mycket det bara går. Minimera skadan, låta dessa barn få vara barn i så stor utsträckning det bara går. MEN jag tänker oxå att det finns värden i det oxå. De är superhjältar, vana att kämpa och redo att möta livet med en helt annan insikt än alltför curlade barn. Kanske… men det ger mig hopp iallafall. Är så lycklig över att vår W faktiskt kommer att möta livet – kanske på ett annat sätt än många andra barn, men han kommer att möta livet!