Egentligen inget nytt att rapportera. Det här var den jobbigaste helgen på väldigt väldigt länge! Stens begravning var fruktansvärd, men den var oxå superfin och Karin hade ordnat det så fint och personligt. Men det var så sorgligt och jag tror att jag genomlevde både Stens och mammas begravning på en gång. Några vänner till oss, Maria och Joel, hade gjort en helt fantastisk krans, av kottar, bark och ekollon som Unni hade plockat i skogen på Syltvik. Och som Unni sa vid kistan ”vi vet att Du älskade Syltvik lika mycket som oss, det här är vår sista hälsning till Dig, vår storebror”.
Sedan hade vi en lugn helg i Strandstugan, sådde grönsaker och satte potatis, fiskade och åkte båt. Strandstugan är som balsam för själen.
Imorgon är det sjukhusdag igen, denna gång ska vi ha möte med läkarna angående sommaren och W´s status.
Och på torsdag – fredag har W sitt forntidsläger. Det var mitt mål, tidigt, redan när vi fick diagnosen. W ska med! Och det kommer han att vara!!!
Det är sååå underbart att läsa dina inlägg numera – att livet normaliseras bit för för bit, trots bakslag så går det ändå åt rätt håll. Jag förstår din reaktion på Stens begravning. Tyvärr har jag ju varit på ganska många begravningar och med den reflektionen att man upplever alla tidigare begravningar samtidigt med den senaste. När mamma begravdes fanns pappa där, när min syster begravdes fanns både mamma och pappa där osv. Det är kanske därför det är viktigt med ceremonier. När vi sörjer, finns det plats för många saknade minnen och personer och vi blir påminda om att livet aldrig mer blir sig likt. Men samtidig går livet vidare. Ofta med lite kramp i hjärtat, men lika ofta med förhoppningar om ljusa tider. Och nu kommer dem.