Inte mycket nytt under solen… W mår bra, han är lite upp och ner i humöret. Blir ledsen väldigt ofta, men håller oftast humöret uppe när han är med andra. I lördags fick han först spela en match och därefter ta med sig två kompisar på DIF – Åtvidaberg. När vi var på sjukhuset sist så blev vi erbjudna av en rar sköterska som vi känner, vi tackade då nej pga att vi inte trodde att han skulle få gå och W blev superledsen, arg och besviken. Senare på eftermiddagen ringde de och sa att läkarna hade godkänt, så de skickade biljetterna. Det var snällt!

Jag tänker att det är så skönt när han blir ledsen och arg, tänker att det är ventil för allt som han bär på och att det är SKÖNT och BRA när det kommer ut.

Och vi får inte mycket gjort… Allt har kommit ifatt tror jag. Jag sa till en vän, att jag är inte ledsen för något särskilt.. eller om det är för alltihopa snarare… jag är bara låg och loj. Vill inte träffa folk, vill helst bara dra något gammalt över mig… helt asocial och trist. Gör bara det jag absolut måste göra. Och Micke bara tvättar bilarna… haha, det är verkligen roligt. När jag undrar var han är så hittar jag honom ALLTID tvättande någon bil :-)… Det är hans flykt från verkligheten, kunde ju vara värre :-)…

Jag funderar mycket på att W börjar bli lite cortisonsvullen igen. Jag måste ta tag i det och söka endoktrinläkaren igen. Hon sa att hans dos inte var särskilt hög, trots att vi höjde den, men jag märker ändå skillnad på honom. Måste kolla!

Nu planerar vi för sommaren! Vi ska bara parkera på landet, inte ha så många besök som vi brukar utan bara landa och försöka återhämta oss. Vi laddar för roliga saker… Micke köpte en vattenstudsmatta och en optimistjolle till. Det ska bli en sommar med fokus på vila och mkt skratt. Jag och Anki planerar för hur provtagningarna och läkarbesöken skall fördelas, jag räknar tabletter och funderar mkt på hur vi ska lösa de två cuperna som W ska få vara med på, hur han ska bo, äta och vilka aktiviteter han kan delta i.

Vila och skratt låter som en bra saker för oss… För just nu är vi verkligen en kraftlös familj i ”moll”, men tiden (och Strandstugan) kommer att läka alla sår, hoppas och tror jag.