Möte med Dr Karin idag… laddade och nervösa! Höll andan fram tills MRen kom på tal. De kunde nu se samma förändringar som de sett för åtta månader sen, men mycket tydligare. Inga nya förändringar kunde hittas, bara samma men betydligt tydligare. Sist kunde man ju inte riktigt avgöra vad det var för förändringar. Nu kunde man se dem. Hon hade ännu inte fått någon score på dem, men trodde att det skulle vara samma score, alltså score 2.

Jag känner mig oerhört lättad!!! Bättre hade vi inte kunnat vänta, så är det. Micke hade hoppats att det t o m skulle gått tillbaka, så han är lite besviken.

Vidare gjorde hon noggrann neurologisk undersökning av W. Hon kan se att hans reflexer är ”någonting” (minns inte hur hon uttryckte sig), men hon sa att det varit så sedan första gången och inte hade förändrats något. Annars allt ok. Dr Karin är en oerhört försiktig läkare, hon tänker länge innan hon svarar, men hon sa i allafall att det är svårt att tro att det inte har stannat av nu, svårt att tro att transplantationen inte ska få sjukdomen att stoppas. Hon tyckte försiktigt och med låg röst att ”det ser bra ut”. Puh!

Känner mig lugn. Och TRÖTT… helt slut. Men en starkt bidragande orsak/anledning till mitt lugn är att jag igår fick kontakt med Annette, som skrev en kommentar här i förra inlägget. Hon har en son som idag är 19 år och transplanterades -99. Igår satt vi och tittade på bilder på honom (på hans FB), han var så rar och tackade ja att bli vän med en gammal tant som jag på en gång :-). Han verkar vara en såå fin kille. Han hade så roliga bilder och vi skrattade till en del, han var supercool som gillar musik och åker skateboard och hänger med kompisar. Det var så otroligt trösterikt att se ett riktigt gott exempel. Han har sin problematik med flera följdsjukdomar, men han lever ett härligt liv (vad vi fick berättat för oss, och kunde se på bilderna)! Mina tårar rann hela kvällen, det var så stort – äntligen kunde jag för mitt inre SE W bli 19 år och en cool tonåring…

Idag har vi gett presenter till Anki och en korg med flera kilo godis, vi har gjort upp en plan för de närmaste veckorna. Nu är det provtagning en gång per vecka i tre veckor, sedan hoppas vi kunna göra längre intervall, för att i sommar inte behöva åka upp till Sthlm någonting. Anki ska ringa Valdemarsviks VC för att se om de kan hjälpa till med provtagning och vaccination. De är så snälla hela tiden! Gör allt för att underlätta!

Jag har ångest inför begravningen som är den 18 maj. När väl den är avklarad vill jag bara ner till Strandstugan. Bara vara tillsammans med familjen och läka. Försöka att bli hela, att få kraften tillbaka, allihopa. Fem veckor kvar… måste orka.