Blandade känslor – hela tiden! Igår fick vi den nya chemerismen, den visade fantastiska värden och vi var så glada. Två av de tre celltyperna som mäts visade i det närmaste 100% donatorceller! Men med så mycket tråkigheter som oxå är just nu så var det svårt att vara odelat lycklig.

På kvällen fick W hemskt ont i magen. Han grät och grimaserade. Hade verkligen ont. Vid 01.30 åkte jag med honom till Huddinge, efter konsultation med läkare. När vi klev ur bilden sa han ”mamma – jag tror att det är bra nu”… jag nästan doooooog, sååå pinsamt tyckte jag :-)! Vi fick bära honom ut till bilen och när vi var framme kunde han dansa salsa :-). Nåja, nu var vi ju där, så vi gick upp. Vi är så sjukt prioriterade, så jourläkaren stod och läste vår journal när vi kom, trots överfullt på barnakuten och de skulle ringa in bakjouren etc. Känns väldigt tryggt!!! Hon tyckte det var oerhört viktigt och bra att vi kom. Det fanns mycket farligt och oroande i magen. Jag var mest orolig för blindtarmen, han är ju så infektionskänslig och lågt immunförsvar så en inflammation där kändes inte otrolig. Läkaren höll med, men sa att det även fanns annat man måste kolla.

Efter noggrann undersökning och uppringning till vår läkare, Dr Britt, så kom de fram till att han nog hade förstoppning. Det kan tydligen komma sådär hastigt och göra väldigt ont… De övervägde att ge lavemang, men vi avstod då det skulle innebära en del risker. Vi får komma tillbaka om det händer igen helt enkelt. Kl. 04.00 var vi hemma igen. Puh!!

Imorgon är det sjukhusdag igen, då ska CVKn BORT!!! Kl 7.30 ska vi skrivas in och sedan kommer det gå fort. Är hemma vid lunch efter lätt sövning. En riktig milstolpe!

Ja, livet är verkligen en prövning just nu. Vi har garvat en del och sagt att det nog lätt kan vara så att någon tänker att jag måste vara mytoman, det är så mycket otroliga stora saker som händer i mitt liv just nu. Men tyvärr är allt sant. Det jag skriver här är ju mest en dokumentation till barnen, till framtiden. Att vi ska kunna gå tillbaka och se vad som hände och hur det kändes.

Jag fortsätter att trycka undan alla känslor som härrör till mamma och Sten. Men en dag kommer de att komma i fatt och ibland blir jag väldigt rädd och undrar var de ska ta mig, den dagen. Men kanske bearbetas det ändå, genom allt skrivande, genom allt prat med fina goa vänner. Jag försöker att bara ”bli vän” med sorgen och rädslan, som Silje lärde mig. Inte alltid så lätt, men jag har ju iaf fått träna mycket den senaste tiden.