Det blir mest negativa inlägg på den här bloggen… det är inte bara skitdagar, faktiskt. En del är riktigt riktigt bra. Men idag var en skitdag…

W och jag skulle till sjukhuset, läkarundersökning, narkosbedömning, tandläkaren och provtagning. Men det var ändå med lite positiv anda vi åkte, CVKn ska bort imorgon!! Som han har längtat…

TRAFIKKAOS – är bara förnamnet… det tog nära 2,5 tim till Huddinge… pratade med sjukhuset tre gånger på vägen, eftersom tid efter tid missades… Och när vi kom fram ringde Anki igen. De hade ringt från röntgen och meddelat att de vägrade att ta bort CVKn imorgon. Helt galet! Anki och läkarna hade pratat med chefen där, men det var tvärnej. Inte tillräckligt steril miljö… men detta är något de har gjort flera gånger tidigare. När det gäller barn måste de vara flexibla, men det var tvärnej. Suck. Sövning nästa vecka igen… W blev helt förtvivlad… tårar och ilska.

Ja, så började det och så fortsatte det… vi var på sjukhuset hela dagen, lång väntan och mycket spring i de ändlösa korridorerna. Och det SUGER, inget är så oerhört energikrävande som sjukhusmiljön. Läste remissen, det gör så ont att se det på papper. W’s hemska diagnos. Tårarna bara rann, både på mig och W medan vi sprang där i korridorerna. Faan att det är så här.

Imorgon kl 07.30 ska W och Micke vara på avdelningen, för omedelbar transport ner till röntgen och narkosen. Allt ska vara riggat. Jag har påmint alla jag har träffat om den extra cortison han ska få intravenöst. Det borde fungera, men det är alltid så hemskt och jobbigt när de söver honom. Jag är faktiskt glad att W valde att pappa skulle följa med honom. Micke är så mycket lugnare än jag i de här situationerna.

W är orolig, tänk om något blir fel vid sövningen och varför kan de inte ta den där djäkla CVKn samtidigt, tänk om de har fel – att det inte har stoppats, tänk om läkarna ljuger och tänk om jag ska dö om fem år… ja det är några av hans tankar… Det är så svårt att vara stark, stabil och lugn. Inte för att jag inte tror att allt snart kommer att bli bra igen, för det gör jag, utan för att det har varit och är så hemskt allting.

Och nu sent i eftermiddag ringde de om provsvaren, allt hade sjunkit – mycket… Ja, det var en riktig skitdag.