Tack för alla fina inlägg, mess och mail som jag fortfarande får! De
värmer!!!
Nu kommer jag precis från psykologen, vi summerade att vi,
trots att det är en bit kvar, så har vi i familjen kommit relativt helskinnade
ur de här hemskheterna. Alla syskon är relativt stabila och framförallt
lillebror verkar ha växt och mognat en hel del. Han är numera en liten ängel! Minns
hur orolig Fia var inför transplantationen, hur vi skulle få honom att duscha
tre gånger med en äcklig tvål… nu skulle hon inte oroa sig det minsta :-)!
Fick tyvärr dåliga nyheter… W hade en bakterie som måste
behandlas med antibiotika.. och jag vet – han har ätit just dem tidigare – de är
sååå stora och måste delas på fyra i TIO dagar… Usch, han behövde inte det just
nu… Han har det fruktansvärt jobbigt med tabletterna fortfarande. Idag sa han ”jag
klarar det inte mamma, jag kan inte…”, och så har han aldrig sagt tidigare, det
var på ett annat sätt liksom. Han var rädd. Men han klarar det! Han är så
duktig. Numera är det 15 tabletter varannan dag och 23 tabletter varannan. Det är många…
Vad vi märker är att han är så väldigt känslig. Han blir såå
ledsen om någon kompis säger eller gör något dumt. Förr hade han nog inte
reagerat så starkt, nu blir han förkrossad. Vi har också märkt att han inte
klarar av att läsa böcker som är det minsta sorgliga eller ens spännande. Han klarar
det bara inte. Han har fått nog av spänning, sorg och rädsla för ganska lång tid framöver. Av sitt eget liv… Ja, på många sätt märker vi hur spak och tilltygad han är. Såklart
inte så konstigt. Men det gör ont i mitt hjärta när han blir ledsen. Det är
svårt att göra honom glad. Micke sa idag ”nu Lollo, är han riktigt riktigt låg…
vad ska vi göra?”, och jag vet inte – jag har inget svar. Vi får hoppas att
tiden läker såren. Men han har så stora sår…
Vi pratar också om att vi måste ta en lång sommar, bara vara
tillsammans i Strandstugan och försöka hela oss. Det är enda sättet för oss att
kunna komma tillbaka med kraft till hösten. Och det gäller oss alla!
Ja, idag var en riktigt tung dag, många tankar har
ventilerats med Micke, en vän och nu senast med psykologen. Känner mig riktigt
mör…
Men jag är så stolt, vet att jag har skrivit det förr, men W
är så stark, så stabil. Även om han blir sviken och ledsen, så reser han sig,
skakar av sig och går vidare. Det kommer han att göra den här gången också. Min
fina lilla hjälte.
Ni ska göra det ni är bäst på. Älska pojken för den han är! Och syskonen! Och varandra! Vi ”här utanför” skickar tankar och kärlek som jag tror ni känner av. Hoppas W också gör det.
Jag har berättat lite om W för mina barn, fick förklara varför det rann tårar på kinden när jag läste ett inlägg i starten. Då och då frågar min äldste son ”Hur är det med den där killen som är så sjuk?” trots att han inte alls vet vem W är. Vi hoppas våra tankar och önskningar om friskhet och hopp ger resultat! Kram
Oh, Lollo..mitt hjärta brister…ja, att han blivit tilltygad av allt det här är inte KONSTIGT…men det är sååå hemskt! Stackars, stackars W! MEN med all trygghet och kärlek som ni ger honom, så kommer han ”resa sig” och bli glad och lycklig igen…tiden kommer läka såren…MEN oh, vad jag förstår att ni skulle vilja göra något för honom NU, göra honom glad NU…jag önskar oxå att jag kunde det! Att få börja skola igen och en lång härlig sommar på Strandstugan hoppas jag hjälper honom – och er!Men du dom där förbaskade tabletterna…jag vet ju hur han HATAR dom…Kan dom inte göra dom i flytande form eller nåt?Kram till er allihop
Hjältar är ni allihop! Apropå äckliga tabletter såg jag ett slags överdrag m godissmak på Apoteket som man kan trä över tabletter som är svåra att svälja. Men det har ni kanske redan prövat? Kram till er!