Sitter och väntar på provsvar. TROR att jag kan skriva att ”nu har det vänt”, men är så vidskeplig så jag vågar inte sätta rubriken förrän de har ringt.

I torsdags, straxt innan killarna åkte till Globen så ringde Dr Valja, jag stelnade i hela kroppen då jag visste att vi skulle in på morgonen dagen efter, -vad är det som inte kan vänta – det kan väl inte vara något bra?! MEN hon ringde för att meddela goda nyheter, att chemirismen visade att W hade 81% av lillebrors T-celler!!! Det var som om luften gick ur oss fullständigt. De sa att vi skulle vänta lite med att ta ut alltför mycket glädje. Det var så stor vändning så det togs omedelbart ett nytt prov för att säkerställa den. Det var ju nästan osannolik stor förändring på bara någon vecka, för bra för att vara sant. Så vi håller fortfarande andan avseende det. Men de andra proverna har oxå svängt något, så nu är vi som sagt så oerhört spända på dagens värden. Har det vänt? Är osäkerheten för om transplantationen är lyckad eller ej över? Kan vi andas ut?

När vi fick det här resultatet gick det upp för oss hur jobbiga de här veckorna har varit, då de har antytt och några läkare sagt rakt ut (alla utom Jacek) att det inte ser bra ut, att riskfyllda åtgärder är att vänta. Jag har upplevt att jag ”stängt av”, nästan som då när vi fick beskedet att Lillebror hade 50% risk för att oxå ha ALD, det var för mycket för att ta in på något sätt. Kanske läggas in på CAST igen, RE-transplantation… kanske nya cellgifter… nä det gick bara inte att ta in. Så när de här underbara provsvaren kom så var det inga glädjetjut, bara en extrem extrem trötthet.

Hjärnan fungerar sämre än ”vanligt”, och då menar jag än i höstas. Det är som jag föreställer mig, men det är säkert så att jag har högre förväntningar på mig själv nu än då. Det är faktiskt läskigt, den fungerar inte, jag kan inte ha två tankar i huvudet samtidigt, om jag inte skriver upp så glömmer jag – och då menar jag ALLT. Att jobba är omöjligt, känner pressen, vi måste komma igång snart.

W mår bra. Han är fortfarande deprimerad kan jag märka. Men idag pratade han om den där cupen i Malmö i sommar som varit så viktig för honom. Han har inte nämnt den sedan i julas tror jag. I söndags var han med på träningen, han får vara med på bollövningar, inte så fysiska och inte på närkamper. Tränaren messade oss och sa att W hade varit jätteduktig. Vi blev så himla glada – tänk att han tänkte på att tala om det för oss och tänk att W var så duktig!

Tårarna bränner hela tiden under ögonlocken, vet sällan vad de handlar om längre. De bara är där och måste ut. På torsdag ska W och lillasyster åka till Kolmården med sin kusin och moster Fia. De ska gå på vandring med frågesport och stationer etc. Supersuperkul!!! W’s kusin skulle ha varit här den här veckan, men blev sjuk i sista stund. W är såå ledsen för det, och kusinen oxå såklart. Men nu får de ses på torsdag. Det skar i hjärtat på oss alla när kusinen blev sjuk, så synd om dem båda. Båda hade räknat dagarna…

Jag ska ta en ”egen dag” på torsdag, en dag att försöka komma ifatt och bara tänka. Gråta. Bara vara. Stänga av telefon och allt, gå en långpromenad med enbart mig själv som sällskap. Tror det är vad jag behöver just nu.

Neeeej, nu ringde de. Provresultaten hade backat jättemycket, alla värden… de sa att det inte var någon fara, inget att oroa sig för. Titta på W, sa de. MEN besvikelsen är total. Trodde det hade vänt….