…här på bloggen, av en mamma med ett ALD-barn. Jag gick genast in på hennes blogg, men kunde inte läsa så länge. Blind av alla tårar, hulkande och storgråtande. Hon skriver med sådan kärlek, och hennes pojke var så fin. Det finns inte ord för hur hemsk och fruktansvärd den här sjukdomen är. För dem har det fasansfulla hänt. Så fruktansvärt och orättvist. Åh vad jag blev berörd. Jag känner så mycket för familjen och för den mamman, som jag så lätt kan identifiera mig med, utan att känna henne. Så många tankar och känslor som vi förmodligen delar. Ja, man kan verkligen fundera över meningen med livet.
Av Kristina, som läser min blogg, fick jag en bok; Reservkraft av Tomas Sjödin. Jag tror att den handlar om just ”vad är meningen med livet när två av ens barn dör i förtid”. Jag har hört talas om den och om honom. Det känns overkligt att jag är i närheten av hans verklighet, att allt det här har hänt, även om det för oss kommer att gå bra, så har vi snuddat vid det fasansfulla. Kan fortfarande inte förstå. Tankarna om varför och vad som är meningen kommer ofta över mig, men just nu orkar jag inte riktigt ta dem. Det kan inte finnas någon mening med att ett litet barn drabbas av svåra sjukdomar. Att oskyldiga barn, blanka, oskyldiga barn måste genomlida helveten. Det kan inte finnas någon mening.
Av Kristina fick oxå W en födelsedagspresent, en radiostyrd helikopter, ÅHH FETTCOOLT – var hans kommentar – han log med hela ansiktet!!! Till och med en tablett åkte ner av bara farten :-). TACK Kristina – så otroligt omtänksamt av dig, både boken och helikoptern :-)!
Just nu är det tungt. För oss alla. Mest för W som har det jobbigt med alla tabletter och med det mesta. Men allt fick ett annat perspektiv efter Camillas inlägg. Vi kan fortfarande kämpa, vi kan fortfarande besegra den här jävla sjukdomen, vi har chansen. Jag har känt att vi har börjat resignera lite, vi orkar inte… alltså – klart vi orkar kämpa, klart att vi ska vinna, men den där riktiga glöden har falnat lite, vi har tappat målbilderna. Vi är så trötta, allihopa. Men nu jäklar, nu fick jag ny tändning. Vi har chansen och alla förutsättningar, W ska bli en av de första att besegra den. Vi ska klara det!

Ja, klart ni ska klara det. Bra att ni kan få lite påfyllning av andra när egna kraften dippar! Gåvor är en sak men hojta till om det finns annat jag kan göra. Kram
Camilla, tack för ditt inlägg!!! Jag försökte verkligen skriva dessa rader på din blogg, men jag är tydligen helt IT-okunnig och fattade inte hur man kommenterade. Är så oerhört berörd och ledsen just nu, efter att ha läst på din blogg, med tårarna rinnande så går det ännu sämre. Jag hoppas bara på turen att du läser det här inlägget och att du orkar maila mig på adressen ovan. TACK!Jag gick till din blogg direkt men jag kunde inte läsa för alla tårar… jag är sååå ledsen för er skull, det finns inte ord!!!!!!! Åh, allt är så orättvist!!! Ni är så starka och så duktiga, och som du skrev – du klarar det. Är det något jag har lärt mig på min resa är att man klarar allt, det må vara hur hemskt som helst, men man klarar det, på något konstigt sätt… Jag vet verkligen inte vad jag ska säga, jag blev så OERHÖRT berörd av din blogg och din fina fina Adam. Om du orkar får du gärna kontakta mig på mailadressen som du hittar i min blogg. Jag inser oxå hur otroligt lyckligt lottade vi är som fick en så tidig diagnos, en sådan oändlig tacksamhet för möjligheten till benmärgstransplantation… och jag önskar såå att ni oxå hade fått det. Jag är verkligen så ledsen, och hoppas att vi hörs igen.
Många varma kramar! MiaRadera