Idag är det TVÅ månader sedan vi skrevs ut från sjukhuset!!! Verkligen värt att fira. Det har gått både fort och långsamt… känns som evigheter sedan W och jag stod och väntade på Micke vid lekplatsen, med den stora packningen. Lite osäkra, lite vemodiga (konstigt nog) men mycket mycket lyckliga. Och ändå… TVÅ månader, tre och en halv kvar… mer än halva tiden kvar…

Och peppar peppar, vi har alla hållt oss friska, vi hör om influensor och magsjukor runt oss, men vi har klarat oss. Vi tar inga risker, är faktiskt jätteduktiga :-). Vi har det ju så bra här oxå, barnen har åtta kompisar på gatan, så det är alltid någon ute och vill leka. Just nu är det pulkaåkning på nästan bar backe som gäller!

I fredags var vi hemma hos goda vänner på fredagsmys. Barnen, framförallt W, var så uppspelta och tyckte det var toppen att få gå hem till någon annan! Jag blev lite osäker och rädd, fååår vi göra det här verkligen, men de har inte dagisbarn och då är det ju inte samma restriktioner. Och alla var såklart friska och symptomfria.

Nu är det clearat med kommunen och dagis att de små fortsätter hos vår underbara dagmamma fram till sportlovet, till att börja med. Känns jättebra! Kändes som för stor risk att ta dem till dagis under februari månad. Baskiluskerna är ju många där och då.

Frågan jag funderar på nu är om vi vågar ha storasyster i skolan, hör så många som är sjuka nu, så vi får se hur det ser ut i klassen imorgon bitti. Det känns så elakt att ha henne hemma, hon älskar skolan och alla kompisar, såklart.

Imorgon börjar fröken komma hem och jobba med W. Jag tror att det kommer göra honom gott och att han kommer tycka det är kul. Är så lycklig för all hjälp och stöd vi får av kommun, dagis och skola. Jag kommer som sagt att betala skatt med ett leende på läpparna resten av livet. När man verkligen behöver hjälp så får man det. Likaså tänker jag varje gång jag hämtar ut medicin för tusentals kronor. Hur tacksamma vi är för högkostnadsskyddet. Vi är uppe i medicinkostnader för många tiotusentalskronor vid det här laget.

Ja vi lunkar på här, men har pratat mycket om att försöka att acceptera att det är såhär det är nu. Försöka släppa våra krav på oss själva, att vara snälla mot oss själva och bara låta dagarna gå. Det kommer inte vara såhär för evigt, snart nog kommer kraften och energin tillbaka, det är jag säker på, även om den känns långt borta just nu.