Äter chips och tittar på ”Biggest looser”… Galet!

Dagarna just nu är väldigt tunga. Vi presterar ingenting, bara lunkar runt och har dåligt samvete för att vi inte gör allt som vi borde. Jag avskyr verkligen när jag är så improduktiv. Är så känslig och gråter för minsta lilla. Tycker livet är orättvist i största allmänhet.

Hade tid hos psykologerna idag. Micke gick dit. Jag har varit där de senaste gångerna, men tycker inte att det ger så mycket. ALLT är så normalt och allt är enligt förväntan… Men det är väl så det är kanske. Hur som helst så hade det varit rätt givande idag. Det ÄR ändå skönt att höra att det är helt ok och helt normalt att känna såhär. Vi är i kris helt enkelt. Krisreaktionerna kommer ofta såhär lite i efterhand, när allt är ”på” och situationen är stressad så finns inte utrymme för egna känslor, de kommer nu. Ingen rocket-science, men skönt att få deras ord på det. De sa oxå att när vi väl är igenom det här och vi förhoppningsvis får ett besked att all fara är över så är det inte säkert att man badar i champagne, utan då kan det komma en krisreaktion till…

Ja, så så är det. Allt är tungt och jobbigt. Enormt motstånd att förmå mig att gå ner på kontoret. Men idag har jag faktiskt gjort lite grann… Dagarna går åt till att tjata på W. Tjata på medicinerna, just nu har W jättejobbigt med dem. Vi räknade grovt att det är mellan 20-30 ”svälj” (vi delar ju flera tabletter till fyra delar), varje varje dag. Jag förstår honom när han blir arg och får små utbrott. Men han är tapper. Det är tjat om att dricka, MÅSTE dricka 2 liter vatten varje dag. Tjat om att duscha, tjat om att plugga, tjat tjat tjat. Inget roligt alls.

Idag var han ledsen när han kom hem från träningen och inte hade orkat riktigt. Han sträckte sig kraftigt förra veckan oxå så han hade så himla ont. Tårarna rann och han var så ledsen. Det gör så ont att se honom så!!! Och ändå så är jag ju så lycklig att han överhuvudtaget spelar fotboll! Försöker tänka så.

Det slog mig idag att trots alla besvikelser som han går igenom hela hela tiden, den ena efter den andra. Sorg, besvikelse och längtan, allt från att tvingas avstå från allt som kompisar gör, längtan efter att få leka med sina kompisar, längtan efter att få spela matcher, längtan till skolan att få vara en del av klassen – på ”riktigt”, till slöjden, längtan efter sallad, efter lösviktsgodis, längtan till att få åka utomlands, längtan till att simma… så är det vi i familjen som är det viktiga. Jag tänkte på det, för Lillasyster, W och jag hade så himla mysigt en stund nu innan de skulle sova och direkt blev han så glad och lycklig, trots att han hade haft en jobbig eftermiddag så kröp han snabbt upp i knät och var bara så gullig. Det är så härligt att se honom tillfreds, lycklig och glad mellan varven. Det är så obeskrivligt jobbigt för honom och det skär i hjärtat när jag tänker på det. Vi stålsätter oss att vara starka, vi sa just idag att om vi ger vika – DÅ blir det synd om honom. Vi måste orka, orka tjata och tjata och tjata. Måste orka stötta och vara starka inför honom.

När Micke berättade vad psykologerna hade sagt kände jag hur jag absolut inte kunde/ville ta in det. ”Nej, inte vi – vadå kris, vi är ju starka, friska, glada, lyckliga..”, så trots att det har gått så lång tid så har jag inte förstått att det har hänt, att vi har råkat ut för det här. Min son. Min förstfödde son. DET ÄR GALET!!!

Ja, att äta chips och titta på Biggest looser är galet, men hela mitt liv är galet just nu,