Ja, den underbara, efterlängtade och relativt normala tillvaron gjorde ett kortvarigt besök hos oss. Men som tur var prickade den in just jul- och nyårshelgen, vilket jag tackar som ödmjukast för. Jag hann till och med uppleva känslor som massor av glädje, besvikelse, lite avundsjuka, harmoni och en gnutta missunnsamhet (haha, jag låter ju som en trevlig prick)… men vad jag menar är att ett tag kändes allt så normalt och ”som vanligt”, så jag upplevde vanliga, vardagliga känslor. Nu är jag tillbaka till att det bara finns en viktig sak i hela livet. En tanke i huvudet. ALLT annat är helt oviktigt. W måste bli frisk. Allt måste vara bra. Transplantationen måste blivit lyckad.
Knuten i magen är tillbaka. Ångesten och sömnlösheten.
Micke har en lätt gråtonad färg i ansiktet. Av oro. Han är oerhört orolig och allvarlig.
Imorgon ska vi ha ett möte med Professor Jarcek, både Micke och jag ska åka. Vi ska ha med oss våra grafer och trender. Få allt förklarat. Ska bli så himla skönt. Jag ÄR orolig oxå, men inte alls som Micke. Jag känner nog mer att det finns en rimlig förklaring, de har koll. Det kommer vända. Det har varit så att det här med värdena har varit Mickes grej, jag har en sak som jag bryr mig mest om det är Addisonvärdet, dvs Na-värdet, annars är jag nöjd om de säger att det ser bra ut. Medan Micke har stenkoll på vad värdet på Neutrofiler var senast exvis.
Jag är den som hela tiden har en plan i bakhuvudet, OM W blir dålig och vi blir inlagda, vad gör vi då, vem har de andra barnen, är väskan packad – måste kolla så att linsvätskan är med, vilken bil tar vi… etc.. låter ju helt sjukt, men det är ju så vår tillvaro har sett ut så länge nu. Ganska exakt fem månader. Det är klart att det sätter spår. Men det har varit så himla himla skönt att få en liten ”paus” i allt. Och att vi fick ge barnen en fin jul- och nyår. Jag tror inte att de märker så mycket av att vår oro är tillbaka. Den tar sig även uttrycket att vi bara vill vara med dem. Vi tillbringar såå mycket tid tillsammans, mer än vi någonsin har gjort.
Nej, det blev ett konstigt inlägg, men jag kunde inte sova och ibland hjälper det att bara skriva lite. Imorgon kommer jag känna mig betydligt lugnare. Vi vet ju att professor Jarcek inte drar sig för att säga obehagliga saker, så vad han än säger kommer vi tro på honom. DET känns skönt. Att få veta. Och få en tydlig plan B och kanske en plan C. Jarcek verkade veta en del om ALD oxå så vi ska passa på att fråga om det. Eller inte… kanske nöja oss med Dr Karins positiva besked och fortsätta tro att hon har rätt. Det känns nog som en bättre plan, trots allt.
