Ja, det blev verkligen en underbar jul!!! Julklappslek med underbara vänner på förmiddagen, massor av skratt, skinkmacka, glögg och glada barn. Till Kalle Anka kom min syster Ninna och hela hennes fina familj. God mat, MASSOR av klappar, RIKTIGA tomten och härlig stämning!!! En jul att minnas, trots allt.

Dagarna nu efteråt har vi försökt att bara landa. Göra så lite som möjligt – på så lång tid som möjligt. Allt kommer ifatt. Ikväll kom t o m tårar igen. Allt är fortfarande så overkligt. Jag sa att allt tuffar på precis som vanligt. Då svarade Micke att det är allt annat än ”som vanligt”. Sant. Det börjar gå upp för oss HUR allvarligt allt är men förhoppningsvis var. Dr Karins ord snurrar hela tiden, och så kommer tvivlen, skulle hon kunna säga så om hon inte verkligen trodde att allt ska bli bra? Och borde hon inte ha goda grunder för att kunna säga så? Vår uppfattning är att läkare inte är ”rädda” för att säga sanningen. Nog för att de förmodligen tycker det är fruktansvärt och hemskt, men de gör det. De har en stark etik. Det är vår uppfattning. Och vi har träffat många läkare – fler än de flesta träffar under en livstid tror jag… Åh jag vill tro att hon har rätt. Men är så oerhört rädd för att glädjas och vågar inte ”sänka gardet”. Blir så sårbar då.

W mår bra, men har det jobbigt med alla miljoner tabletter som ska i hela tiden. Han är så söt, klok och fin. Det är så ofattbart att han är så sjuk. Nog för att man ser det på honom. Svårt att känna igen honom. Jag tittar på gamla bilder, för att minnas hur han såg ut innan. Innan allt det hemska.

Igår var vi på sjukhuset och imorgon ska vi dit igen. Alla värden har backat. De säger att vi inte ska oroa oss, men det är klart vi gör. Allt har ju tuffat på så oerhört bra hittills. Nu har de oxå börjat att sänka cortisonet. Vi får hoppas att han inte reagerar för mycket på det. Och njurvärdet är fortfarande besvärligt. De skulle konferera med njurläkare vad man kan göra. Det positiva är ändå att det har en tydlig korrelation med prograf-koncentrationen (prograf är den immunsuppressiva medicinen som håller emot immunförsvaret så att det inte ska slå bort Malte-cellerna).

Ja, just nu är det ”down” igen. Jag känner att jag tror att vi kommer klara det här, men om vi får ett rejält bakslag nu så vet i tusan. Men, som min kloke man sa, så sa vi innan vi fick diagnosen oxå, och innan transplantationen och innan… Man tror inte att man ska orka, men när det väl gäller finns det oanade krafter. Jag sätter min tillit till det.

Har oxå tänkt på att vi nog varit väldigt nära att ”gå in i väggen”, som är ett slitet uttryck. Kanske inte så konstigt, men varken jag eller Micke har någonsin upplevt en så total ovilja och kraftlöshet när det gäller jobbet. Vi orkar helt enkelt inte. Men nu har vi ju lite tid på oss att hämta oss och återfå krafterna, de brukar komma. Det är klart att vi har tappat sugen tidigare, när det har varit mycket, men vi brukar inte kunna vara såhär så länge, det är det som är lite skrämmande. Men vi kommer tillbaka. Vi måste det. Återigen måste jag rikta mitt allra varmaste tack till våra fina medarbetare som håller vårt företag vid liv. Vi ska snart ta kommandot igen, vi behöver bara lite mer tid.