Kom på oss själva om att ha olika drömmar baserade på samma
tema. Jag drömmer om att sälja allt här och flytta till Gotland, Micke drömmer
om en ny verksamhet alternativt ett nytt jobb. En anställning någonstans. Men
idag vid ett besök hos psykologerna, gick det upp för oss att det är ju vår
flyktinstinkt som har väckts. Vår tro att om vi bara gör en stor förändring
kommer allt att bli bra. Men det skulle inte hjälpa. Inte ett endaste dugg. Det
är som det är; Wille är mycket allvarligt sjuk, mamma är död. Ingenting kan
ändra på det. Vi måste bara acceptera faktum och försöka hitta glädjen i vår
nya verklighet.

Känns ju självklart kanske, men för mig var den här drömmen
om att flytta till Gotland så verklig. Det skulle bli så bra… Men nu inser jag
att det inte skulle förändra någonting. Förmodligen bara göra allt ännu
jobbigare.

Tung insikt. Vill så gärna fly. Från allt.

Igår var jag så ARG, kände att allt är så orättvist. Var är
Gud? Finns han? Vad har vi gjort för att straffas så?

Hör om vänners vardag, om alla glöggar, alla middagar, jul, nyår och annat
roligt, både för de vuxna och för barnen. Det låter banalt, att bli upprörd och
ledsen över sådant. Men vi längtar såå efter ett normalt liv igen. Måste neka
Lillasyster att gå på julmarknad på torsdag. Såklart att
det inte är så märkvärdigt och det kommer fler julmarknader, fler jular, fler fester, fler fjällenresor m.m, men det är så mycket,
så många saker som de och vi tvingas stå över. Så mycket som har förändrats.

Nu måste vi försöka hitta glädjen i vardagen. Glädjen av barnen. Glädjen av att
vara tillsammans igen. Det kommer vi göra, vartefter, men nu är det bara tungt.
Men vi sa till varandra, ta en dag i taget, åk bara med, känn det vi känner och upplev det vi
upplever. Tids nog kommer glädjen och kraften tillbaka. Tids nog…