Ja, nu är det vardag. Vår nya vardag. Sjukhusbesök, tjat om mediciner och om att dricka. Hämta och lämna de små från vår underbara ”dagmamma”. Försöka jobba någon timme varje dag, det blir inte mycket mer…

Det ÄR underbart om jag bara slapp vara så trött… Oj, vad jag är tjatig, tror jag skriver det i vartenda inlägg… Men sover ff så himla dåligt. Inatt, kl 01.30 var jag nere med ficklampa och kollade W fotsulor och handflator… Det första tecknet på GVHd (en allvarlig komplikation) visar sig genom utslag där. Och igår hade han lite diarré och jag tänkte att NU kommer det… Snacka om överspänd :-). Jag har packat en väska med kläder och tandborstar, är så himla ”skrockfull” och tror att om jag hela tiden förbereder för bakslag och komplikationer så kanske vi slipper dem. Knäppt, jag vet…

Idag frågade vi på sjukhuset om vi fick gå och vara med i skogen med Utefritids en stund. Och om W kunde vara med när klassen skulle ha en utedag i Velamsund på torsdag. Men det var blankt nej, tyvärr. Inte en tvekan ens… De sa att det var nya frågor för dem, man brukar inte vara så pigg 3,5 veckor efter transplantationen :-). Och fotbollsträningen på onsdag, då kunde de inte låta bli att le… men nej, det var tyvärr nej där oxå. Han kunde ju få en boll på sig (väldigt låga trombocyter kan ge blödningar) och ramla i gräset och allt vad det var… Nej, vi får nog inse att även om W verkar så himla pigg och ”osjuk”, så ÄR han känslig och svag.

Det var något med hans njurvärden idag, de skulle kontrollera vidare och han fick order om att dricka minst 2 liter varje dag. 2 Liter är MYCKET… så det blir mycket tjat.

Just nu är jag faktiskt lite orolig och springer och tar tempen hela tiden, för han är väldigt låg och ligger i soffan, känns som om det skulle kunna vara feber på väg. Men han MÅSTE vara hemma och pigg på fredag. Då är det ju mammas begravning. Åh, vad det är jobbigt. Jag bävar verkligen. Psykologerna sa att jag måste vara beredd på att jag KAN braka ihop då, de var väldigt angelägna om att jag skulle ha någon nära med mig, men det kommer jag ju ha, typ hur många som helst, bara ledsamt att inte Micke kan vara med. Begravningen kan ju bli droppen. Och nu när jag ändå kan släppa det här med W något, den värsta värsta oron och krisen, då kommer jag kanske släppa fram sorgen. Men det måste gå bra. Det känns faktiskt skönt att Lillasyster inte ska med. Jag tycker det ska bli skönt att få vara mammas dotter och inte själv vara mamma (och stark) för en stund. En så jobbig stund oxå.

Min syster Fia hade skrivit så fint om mamma till Pether, vår präst. Jag blev så stolt när jag läste det. Vår mamma var verkligen så fantastisk på många sätt. Hon hann med mer än de allra flesta under sitt liv. Att ge så mycket till andra. Och när vi var små, arbetade hon heltid som ambitiös lärare (jobbade mycket), hade fem barn, lagade all mat, hade en STOR frodande trädgård, en enorm vänkrets med många och stora fester, det var alltid massor av folk på Syltvik, hon skrev böcker om Gryt (hembygden), hon tapetserade och målade om… senare i livet tog hon en fil kand i religion, då hon var pensionär!!! Otroligt. Och träffade sin stora kärlek i 80 års ålder. Ja, hon var passionerad och glödde för så mycket i livet.

Jag har inte förstått att hon är borta ännu. Det kommer ta väldigt lång tid. Men jag saknar henne, verkligen, så ofta jag tar telefonen för att ringa henne… Minns med pappa, det gjorde jag flera år efteråt. Usch, det är verkligen så sorgligt!