Är så ledsen idag. Borde ju vara så glad. V mår bra idag oxå, allt är bra. Proverna börjar visa de vita cellerna, bara straxt över 0 och det måste vara mer än 0,2 i två dagar i rad för att isoleringen ska släppas. Borde vara så glad och lycklig.

Och ja, jag ÄR ju det – såklart. Men ändå så ledsen och sorgsen över hela situationen. Över hur de andra barnen drabbas. De små fick jättefina brev från sina dagiskompisar idag. De blev såå glada, och lite sorgsna. De saknar sina kompisar. Lillalillasyster ville inte släppa bilden med foton på kompisarna, och lillebror ville inte riktigt titta, han tittade bara ner och såg ledsen ut. När jag frågade om han saknade dagis nickade han. SÅKLART de gör!!! och det är 90 dagar kvar innan de får göra dem sällskap.

Nu är det på väg att lösa sig så bra att en vän till mig kommer bli som dagmamma till de små under den här tiden. Verkligen det bästa som skulle kunna hända!!! Vi har fått så otroligt bra stöd från både förskola och kommun. Fantastiskt!!!

Nej, jag borde verkligen inte vara ledsen… Samtidigt kommer ju oron, nu när vi har klarat den här svåra behandlingen, som Susanne skrev ”you all did it!”, kommer den bota ALD? Kommer han bli helt frisk, kommer symptomen komma innan de nya cellerna hinner etablera sig på riktigt? Upp till ett år kan det ta, två år enligt positiva professorn.

Nej, jag måste ta en dag i taget. Passa på att glädjas över det som är bra, just nu. Försöka också att tagga ner… så fort nu allt är liiite som vanligt, börjar både Micke och jag att ”köra igång”, så himla himla typiskt oss. Micke med projekt på jobbet, jag funderar över allt julstök som jag ska göra och all mat jag ska laga, hur jag borde ta tag i olika saker både här hemma och på jobbet. Sedan när jag läser tillbaka i bloggen inser jag att vi varje dag, i över två månader har levt i ständig kris och under extrem press. Kanske ska tillåta oss att bara landa, släppa alla krav och måste, skaka av sig Luther och bara tillåta oss att vara, vara ledsna om vi behöver det, fortsätta att ta emot hjälp och bara låta dagen bli som den blir. Jag ska verkligen prata med Micke om det. Jag noterade att vi båda började fara runt som galningar här så fort vi kom hem båda två, fixa och dona, jobba och ta tag i projekt. Herregud, det kan ju verkligen vänta!

Och så några T A C K!!!! Britta – för alla värmande och visa ord; Jannicka, tack för champagnen – lääääängtar; Erika, tack för Chiafrön och allt annat; Cecilia, tack för soptunnefix och all god mat; Caroline, tack för pajen – underbar! Karin, för alla nya leksaker till de små; Lotta, för att du ställer upp; Cornelia, för att du är så härlig; Fia, för att du finns; Pia, för alla te-stunder (kom hem-jag saknar dig); Gabriella och Patrik, för att ni finns och står ut med oss; Eva, för de supergoda äppelkakorna; Carola och Per, för alla bullar och glada SMS; Nadja och Björn, för all ovärderlig hjälp och allt prat; Helena för spökena 🙂 och allt annat; Eva och Magnus, för all omtanke. Håkan och Paula för alla fina genomtänkta presenter; Fröken Britt-Marie för all hjälp och allt stöd för V. Gudmor Gun – för de ”tänkta” pizzabullarna :-); Viktoria och Micke för AIK-grejen (fantastiskt!!); Ninna och Tomas – för en helg i rensningens tecken; Dr Eva, för att du fortfarande är med oss; Freddie – för att du fanns där för mamma; Darek, Bogge, Mathias och Thorkel – vad skulle vi göra utan er?; Eva och Carina, för alla peppande mail och hembakade bröd och hjälp med de små; Bågens förskola, för initiativ och viljan att hjälpa… ja listan kan göras lång… Jag blir alldeles varm när jag tänker på allt… och det här är bara den senaste tiden.. Jag har säkert glömt flera, men det betyder inte att jag inte är extremt glad och tacksam.

Nej, jag har verkligen ingen anledning att vara sorgsen och ledsen, tvärtom. ”Sjukdomsvinsterna” är så himla många, de ska jag glädjas över och det här kommer att stoppa ALD’n, jag vet ju egentligen det. Allt kommer bli bra, det kommer bara ta lite tid, och tids nog får vi börja leva som vanligt igen, även om inget kommer bli som vanligt igen… Det ska bli bättre! Vi har lärt oss läxan, lev och gläds av nuet – man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.