Nu har det vänt!!! Nu är vi på rätt sida!! V har fått ”anslag”, ÅHHH vad jag har längtat efter att få skriva det, känner jag!!!!! Det betyder att de nya cellerna börjat producera vita blodkroppar. Ännu syns det inte på proverna, men hans hals börjar läka, han har helt slutat att kräkas och mår mycket mycket bättre. Det känns alldeles fantastiskt!

V är fortfarande isolerad men har ju fått vara hemma varje eftermiddag sedan i söndags (herregud – det är ju bara två dagar men känns som jättemånga). Det var tal om att vi skulle få gå hem med hemsjukvård idag igen.. men när vi kom till sjukhuset igår kväll så hängde de SJU olika dropp direkt… så då kändes det som att hemgång var långt långt bort. Och mycket riktigt, Dr Johan och Jonas sa imorse att det blir nog inte tal om det på ännu ett par dagar, kanske i slutet av veckan. MEN de gör ett STORT undantag för vår skull. Vanligen får man inte gå hem på det här sättet, det är hemsjukvård eller sjukhus – punkt. Men de har sett att det fungerar så bra och V mår så bra av det så de gör ett alldeles speciellt undantag för oss. Såå himla snällt och flexibelt!! Så vi åker hem vid 13.30-tiden när alla förmiddagsmediciner är i och får komma tillbaka till kvällsdosen som ges kl 20.

Det är andra gången vi upplever deras oerhörda välvilja. En gång var när Lillasyster var såå ledsen och förtvivlad, frågade Micke om det var möjligt för henne att sova där en natt. Det var något som var absolut omöjligt, man får inte ens sova två föräldrar samtidigt, men när de hörde om lillasyster ringde de till högst ansvarige på söndag kvällen och denne gav godkännande för Lillasyster att sova där när hon ville. Såå fint!! Nu har hon inte gjort det, men hon blev väldigt nöjd när hon fick veta att hon fick – om hon skulle vilja.

Ja, sjukvården har behandlat oss väldigt väl och visat sig från sin goda sida! Det gör mig väldigt glad! Jag kommer med glädje betala skatt i fortsättningen. Man får tillbaka när man verkligen behöver det, det har vi fått erfara! Särskild det vi nu har möts av på avdelningen CAST (Centrum för allogen stamcellstransplantation) präglas av extrem proffsighet, kontroll och välvilja.

Men ärligt talat så är det lite stökigt när vi är hemma. Micke och jag har fått ett nytt fokus – vårt hårt eftersatta företag… Vi måste bara komma ifatt och känna ett litet uns av kontroll… Vi märker också att barnen är rastlösa, har nerverna utanpå och är i behov av stimulans och av att se något annat än våra fyra väggar. Nu har vi alla släppt den första kriskänslan på något sätt, och gått in i en ny fas. Jag tror att det kommer vara många många faser som vi kommer att gå igenom innan den här resan är över.

MEN det allra allra värsta ÄR förmodligen och förhoppningsvis över nu. Det kommer säkert bakslag, men då kommer vi vara mer ”laddade” och utvilade, kunna hantera det på ett bättre sätt… jag tror det iallafall. Nu får vi möjlighet att andas lite – det känns som om det var länge sedan…