Idag är det sjätte dagen efter transplantationen. Alltså ca åtta dagar kvar tills det vänder. V har det jobbigt. Vi har det jobbigt. Det är väldigt tungt just nu. Biverkningarna kommer som brev på posten… Han har oerhört ont i halsen och svalget, svårt att svälja sitt eget saliv. Dr Olle sa idag att det kommer bli som sånt där slajm (skriver talspråk för jag vet inte hur det stavas), som fanns för några år sedan. Skitjobbigt.

Imorse fick vi först beskedet att vi inte får åka hem ens på permission några timmar. Febern är i antågande, han har haft 37,9 i över ett dygn och det är det som ”ska” komma nu, enligt skolboken, som han följer. V blev såå besviken, och vi oxå!!! Dr sa att tidigast om en, en och en halv vecka. Han sa att veckan som kommer kommer att bli extremt jobbig. Feber, slajm, morfin kontinuerligt dygnet runt, trött, sova, grinigt, jobbigt, jobbigt, jobbigt… Så nu vet vi vad vi har att vänta.

Men, kl 11 kom han tillbaka och sa att ”vi passar på” att släppa hem er innan febern kommer. Lycka!!! Vi åkte hem och var hemma i ca fyra timmar. V är väldigt apatisk och visar inte mycket känslor. Men alla vi andra var LYCKLIGA!!!! V fick vara lite ifred, på rummet får han ju inte vara själv en enda sekund och jag tror att lite ensamhet kan vara skönt för honom. Han gosade med lillalillasyster hela tiden. Sedan spelade vi spel tillsammans och myste. Jag vet att han uppskattade det jättemycket och att det gjorde honom gott. Men han var oerhört låg när vi lämnade för att åka tillbaka till sjukhuset. Han höll hårt i bucklan från segern i Nackamästerskapen som Lotta var förbi med.

Just nu har jag det väldigt jobbigt. Jag VILL inte sova på sjukhuset, klarar det inte. Har svårt att sova hemma och på sjukhuset sover jag inte en blund. Detta ger i sin tur oerhörd skuld mot både V och Micke. Känns som jag sviker, som om jag är en dålig mamma. Jag vet egentligen att ingen av dem tycker så och att jag bidrar med annat, men känslan släpper mig ändå inte. Det har varit så lång tid nu och vi är alla så väldigt slitna. Jag minns inte ens när jag var lugn och tillfreds sist. Det är så oerhört stressat och pressat hela hela tiden.

Hemma håller Fia ställningarna. Det är så himla himla skönt. Vi behöver inte tänka en sekund på de små, på tvätt, på städning, på disk… hon sköter allt. Det är helt obeskrivligt lättande. Hur ska vi någonsin kunna ge tillbaka allt vi får av henne?!

Även idag fick vi en solskenshistoria, tack vare Victoria och Micke. AIK’s materialare hade ringt Victoria idag för att höra hur det går för V. Såå himla fint – helt otroligt!!!! Vi blev så rörda. Han bjöd även in V att delta under en hel dag på a-lagets försäsongsträning i vår, om han är tillräckligt pigg och frisk. När jag läste messet för V så skrattade han till högt och log med hela ansiktet. Det var första och enda gången idag.

Det gör så fruktansvärt ont att se honom så apatisk och ledsen. Han visar inga känslor, han bryr sig inte om någonting. Han bara plågas. Nu vägrar han morfin oxå. Jag tror att jag omedvetet har överfört min oro och rädsla för det. Nu gör jag allt för att reparera det. Han kommer BEHÖVA det. Jag vill inte att han ska ha sådana plågor, han måste ta emot hjälp.

Idag sover jag hemma igen. Jag åker in tidigt imorgon bitti och byter av Micke. Det är så vi får göra, annars klarar jag inte det här. Det är bara så.