Sitter i ett familjerum på CAST-avdelningen på Huddinge sjukhus. Nu är vi installerade här. Vi har tapetserat rummet med fotbollsbilder och det har blivit ganska så mysigt. Kl 20.00 börjar det. Då får V sina första cellgiftstabletter. 20 st.

Igår var det undersökningar hela dagen, vi sprang mellan dem och det var oerhört stressigt. Dessutom hade vi alla fyra barnen med oss. Lillebror skulle läkarundersökas och alla skulle få influensavaccin. På väg hem hämtade vi en kompis till V. De hade såå roligt och fnissade hela kvällen. Vi åt ”vanlig” mat, korvstroganoff, och det var en fröjd efter all thai och hamburgare. När kompisen skulle gå hem blev det lite sorgsamt. V ville vara för sig själv en stund. Han var ledsen.

Idag var det råddigt med de små. Jag var hemma på förmiddagen, sen kom Pia och skjutsade in mig och lillasyster hit, tog sedan med sig de små hem. Nu kl 15 kom barnflickan och tog över för att sedan bli avlöst av Fia kl 20. Jag stannar här i natt, Micke måste jobba i morgon.

Det har varit så mycket information, det går alldeles runt i huvudet. Är så rädd också, hur kommer det bli? Hur kommer han må? Tårarna rinner HELA tiden, så fort jag blir ensam eller får möjlighet kommer de. De tar aldrig slut. Det är fånigt och konstigt, men jag är så ledsen att det har blivit såhär, att vi är här. Jag kan fortfarande inte fatta det.

Imorse hade V sagt till Micke i bilen ”jag ska klara det här, jag ska ta alla tabletter och göra som de säger”. Åh, han är så stark vår lilla kille. Han har bestämt sig, han ska ta sig igenom det här. Det som gör oss lite ledsna är att han gör det själv, han tar inte hjälp från oss. Vi försöker säga det till honom, att ta in oss, ta stöd av oss. Men han gör det på sitt sätt. Han har samlat kraft hela helgen och vi har märkt på honom att han liksom laddar. I söndags kväll fick han ett raseriutbrott och var så ledsen. Det är hjärtskärande, men ändå så himla bra att det kommer UT. All ilska över sjukdomen, medicinerna, håret, att inte få träffa sina kompisar, inte få spela fotboll… ja listan över jobbiga saker som han har fått serverat på kort tid är lång. Men nu är han laddad, fast besluten på att han ska klara det här. Vår lilla lilla, fina kille!!!

Fick idag oxå veta att de rekommenderade starkt att barnen var hemma från dagis under HELA perioden, OCH sen när V kommer hem. Vi har sökt läkaren, för vi måste fråga igen om hur länge det rör sig om. Han sa att det är såklart inte nödvändigt, om det absolut inte går, men de rekommenderar det. Herregud, nu fick vi verkligen en grej till att bita i. Men det måste gå. Vi ska oxå fråga om det även gäller stora lillasyster, som går i skolan.

Sjukhusmiljön väcker så många känslor och funderingar. Det är så mycket elände här, så många tragiska människoöden. Och vi är ju på barnsidan och ser såå många barn med stora svårigheter. Många barn med grava hjärnskador, som sitter fastspända i rullstolar för att inte falla ur, iförda hjälm och som inte kan prata. Igår såg vi en kvinna som hade fått så mycket stryk så man såg knappt att det var en kvinna, det var håret som avslöjade henne. Hon var halvt ihjälslagen. På mig tär det här enormt, jag blir så berörd när jag ser det. Mår så dåligt. Men det blir kanske en ”vana”.

Micke är så stark. Så mycket starkare än jag. De senaste dagarna är det han som har fixat allt med sjukhuset, han har haft koll och haft kontakt med alla läkare. Jag har tacksamt mottagit det, har inte riktigt orkat. Försöker orka rådda med allt annat praktiskt runt de andra barnen. Självklart är jag delaktig och vi pratar om allt och hjälps åt att komma ihåg saker etc, men det har funkat otroligt bra. Vi är ett bra team, Micke och jag.

En riktig solskenshistoria idag är att våra fina fina underbara vänner Victoria och Micke hade ringt till AIK-s kansli, de hade berättat om vår V. De hade blivit otroligt berörda och ordnade en tröja som alla spelarna hade signerat och överst stod det ”Till Wille – tillsammans är vi starka”. Han blev såå glad!!!!! Ett stort leende spreds i hans, numera ganska allvarsamma ansikte. Det var underbart att se. TACK Victoria och Micke – ni är fantastiska!!!!

Nu ska jag samla mig och gå in till de andra. Vi ska spela Cluedo innan Micke och lillasyster åker hem.