Sånt behov av att ”skriva av mig”… just hemkommen från Sachsska barnakut… Vår snälla, gulliga och rådiga barnflicka ringde mig och sa att Wille var risig… jaja, det är nog inte så farligt, tänkte jag först. Sen ringde hon igen – nu kräks han. Vi gasade järnet hem. Ringde avd 74, de sa att vi var tvungna att åka till akuten.

Försökte först få i Wille tabletter, men han kräktes upp direkt. Hög feber, det märkte vi. Snabbt på med kläder och in i bilen, Micke, jag och Wille… och hinken… Hög fart in till akuten. När jag skulle ta nummerlapp för inskrivning såg jag att det var tre nummer före oss. Då nästan skrek jag ”här är en addison-patient” (mammor till sjuka barn är inget att leka med :-)). Alla släppte vad de hade för händer och in med oss i ett rum. Snacka om gräddfil (NÅGON fördel ska vi väl ha). Direkt sattes ”infart” (i armen så att man kan ge dropp där), vilket faktiskt gick bra trots att han protesterade så mycket han orkade. En jättebra sköterska var väldigt bestämd och ”tvingade” honom, det fungerade. Prover togs, men sen stannade det upp, upplevde jag. Detta var ju första gången vi kom in på det här sättet, nu när vi har diagnos. Vi har ju hört om ambulans och att det var så bråttom. Tyckte det tog evigheter. Så jag messade vår underbara, snälla Dr Björn; ”V på akuten, 39,2 i feber, puls 122, tryck 96/49 – är det bråttom??? undrar en stressad mamma”. Han svarade omedelbart att han ringer jouren. I samma ögonblick kommer en ”ringande” doktor in, hon sa att det nog är Björn så hon sprang ut igen. SEN rullade allt på smidigt. Cortisonsprutor, dropp, febernedsättande. PUH. Känner mig fortfarande ”hög” på adrenalin… Jäklar vad stressad jag blev. Insåg nu att Addison, som en tid har känts som ett litet myggbett helt plötsligt oxå är allvarligt och något vi inte får nonchalera.

Nu är Micke kvar på sjukhuset. Jag är åter hemma med de andra tre små sovande. Min nya vardag, tänkte jag just. Usch, vad den är hemsk. Ville verkligen inte lämna V när han låg där och var så dålig. Och att vara ifrån Micke. Jag tycker det är hemskt, det är fånigt – efter 19 år, men jag tycker det är hemskt.

Och imorgon skulle vi ha gjort den stora neurologiska undersökningen som vi laddat för. 5,5 tim av tester. Messade Dr Karin på väg in till sjukhuset så hon svarade att vi ställde in, men sa att det inte skulle bromsa det hela. Men vi hade en tid med henne oxå, som vi sett fram emot. Jag ringde faktiskt henne häromdagen. Vaknade och kände mig så himla frustrerad och ”bortglömd”. Vi har bara träffat henne en gång sedan vi fick den här hemska diagnosen. Hon svarar när vi ringer, det är ju jättebra, men hon har inte ringt oss någongång. Jag ringde och sa väldigt försiktigt att vi faktiskt känner oss lite bortglömda, att vi så hemskt gärna skulle vilja ha lite mer kontakt. När vi inte hörs har vi bara fantasin kvar på något sätt. Och den är inte bra för oss. Jag liksom vädjade till hennes medmänsklighet. Försökte förklara hur oroliga vi är och hur dåligt vi mår. Jag tror att hon förstod, utan att ta illa upp. Vi tycker ju om henne!

Idag har jag varit i Norrköping oxå, känns overkligt. Händelserik dag. Jag tog tåget i morse. Pratade med mamma i tisdags och då var hon så dålig. Kände direkt att jag ville åka till henne. Fia och jag åkte upp till sjukhuset där hon var. Mycket piggare än i tisdags. Vi åkte och fikade, sedan hem till Fia så att hon kunde gå och lägga sig en stund. Satt och pratade och hade jättejättemysigt!! Sen åkte hon och Freddie hem. Världens bästa Freddie, som Unni kallar honom, det är mammas kärlek, som hon träffade straxt innan hon blev sjuk förra gången, för två år sedan (81 år gammal), han tar hand om henne, pysslar om henne, lagar god mat, ser till att hon tar mediciner, skjutsar henne och bara är världens bästa!!!

Jag är såå glad att jag åkte och fick den här mysiga stunden med henne.

Nu ska jag försöka sova, det har varit en minst sagt händelserik dag. Är inte ledsen, just nu, känner mig mer speedad… men känslorna kommer nog ikapp mig. Det brukar de göra.