Skrev ett inlägg igår, men beslutade mig för att inte lägga
ut det… det var så lågt så lågt… Livet går verkligen upp och NER just nu. Jag inser att jag är väldigt personlig och blottar
mig och mina känslor fullständigt. Men det är bara så jag är, och här är mitt syfte med det att kanske kunna
hjälpa någon annan, någongång. Att hon/han/de, kan få någon liten tröst i att läsa
om hur jag upplevde det och kanske känna igen sig och på så sätt få lite tröst.
I så fall är det värt det.

Har
börjat tvivla igen… kommer han att bli frisk?

Hur länge? Vet man det. Dr Karin nickade när jag frågade
henne om hon trodde V skulle bli frisk. Skulle hon skaka på huvudet annars? Kan
man leverera det till en förälder? Kan HON berätta om hon tvivlar, som
behandlande läkare? Måste hon inte leverera ett hopp? Det är det här som
snurrar oavbrutet just nu. Kommer en transplantation att stoppa sjukdomen?

Oroar mig hela tiden för nya saker, eller olika saker… märker
hur jag går igenom stadier, hur jag tuggar i mig elefanten genom oro för olika
saker. Diagnosen, behandlingarna, praktiska saker, resultaten, alternativet om
inte… Kanske för det här mig framåt, gör mig starkare? Just nu känns det som om
jag bara bryts ner, bit för bit.

I förrgår på sjukhuset, såg vi en gravt hjärnskadad pojke
och det väckte så mycket. Jag har bilden av honom och hans pappa på näthinnan
sedan dess. Om inte benmärgstransplantationen skulle stoppa sjukdomen… en del
av mig säger ”då gör vi en till, och en till och sedan har de kommit framåt med
stamcellsforskningen..:” och en annan del säger ”vi skulle klara det också, det
skulle också generera massor av glädje och fina stunder”… och en annan del
säger ”ge upp – lägg dig ner och dö”. Jag kämpar och kämpar för att tron och
hoppet ska vara starkast. Att övertygelsen om att det kommer bli bra allting,
ska vinna. Men de här mörkaste dagarna är det så svårt, så svårt…

Det är sådant vakuum på något sätt, det händer ingenting.
Visst fick vi beskedet om Lillebror i fredags, vilket ÄR fantastiskt. Men då jag
inte riktigt hade tagit in att han faktiskt också kunde haft sjukdomen, kan jag
inte riktigt surfa på den glädjen heller. För mig fanns inte riktigt risken,
för det hade ju inneburit avgrunden på något vis. Det hade varit mer än vi
mäktat med. Mer än någon mäktat med, tror jag.

Jag brukar vara så stark, relativt balanserad. Försöker se saker ganska
enkelt och krasst. Men med detta så går det inte. Det finns inget enkelt med
det här. Däremot jävligt krasst. Och den krassa sanningen orkar jag inte med…

Micke och jag pratade om hur vi går igenom detta på olika
sätt. Han är mer i ”moll” hela tiden, på samma nivå ungefär – på samma låga
nivå. Jag åker fullständig berg-och-dalbana. Upp till en nivå då jag nästan
känner mig glad och uppsluppen, dessa stunder kommer inte så ofta och är inte
särskilt långa, men det händer. Jag tror det är för att jag har en sådan stark
drift och behov av att vara glad. Men så åker jag snabbt ner till avgrunden
igen, då jag förlorar allt hopp. Det är skönt att reflektera över sina olika
upplevelser. Jag lär känna mig själv på ett nytt sätt. Och varandra. Alltid
något.. 😉