I fredags ringde min fina Gabriella. Hon hade läst här på bloggen, mellan raderna, att jag nog tänkte väldigt mycket på det här hur V upplever allt det här. På sitt fina sätt ”väckte hon mig” och då vi pratade insåg jag att det är just det som legat och gnagt de senaste dagarna (har jag sagt att hon är psykolog 😉 och en av dem som känner mig allra allra bäst). Vi har pratat med honom förut, såklart, men nu har vi väntat på hans frågor, men det kommer inga frågor… Så vi måste prata med honom igen, hur jobbigt det än är, för jag vill inte, det är nästan det allra värsta, att tvingas berätta för sin pojke att han har en allvarlig sjukdom… en till…, vill inte att han ska behöva veta, vill inte att det ska vara så!

Det har också gått upp för mig att vi har fokuserat så mycket på OSS. Nästan glömt W i det här. Det är ju HAN som är sjuk och ska gå igenom det här hemska. Därför försökte vi att prata med honom och lillasyster i fredags. Stängde av TV’n och verkligen försökte förklara, på en vad vi tror, lagom nivå. Men det blev som Dr Eva sa att det kunde bli, han ville inte alls. Började prata om annat och ville bara sätta på TV’n igen. Men vi såg att det kom tårar i hans ögon, så vi tror något ”gick in” i alla fall. Han vill inte höra, veta, vill bara att allt ska vara som vanligt. SÅKLART han vill!!! Frågade igår igen om han hade tänkt på det vi pratade om, om han hade några frågor… men nej, han vill absolut inte prata om det. Känner att vi inte kan tvinga på det, han får svälja den här stora elefanten i sina portioner, vad som är lagom för honom.

Känner sådant starkt obehag i kroppen idag. Ångest. Nu är jag inne i en fas då jag inte orkar tänka på det, men ändå är tankarna där – hela hela tiden. Den här ”mellantiden” tror jag är värst ändå. Jag målar upp scenarie och skrämmer upp mig något alldeles förskräckligt. Försöker tänka på mina samtal med Dr Karin, jag har ju blivit ganska lugnad av henne, trots allt. Den här behandlingen, den är relativt odramatisk ändå. De har sådan enorm erfarenhet av just den, så den kommer att gå bra. Men cellgifter… på min lilla söta pojke, det är så ofattbart hemskt. Och alla miljoner mediciner som vi kommer behöva stoppa i honom. Biverkningar… Hur kunde det bli såhär?? Hur kunde vi hamna här i den här mardrömmen.

Tänker på alla ”problem” vi hade förut, som vi då upplevde som stora och jobbiga. Herregud vad allt får ett annat perspektiv. DET är i alla fall lärdomen av allt det här. Jag önskar att jag kunde säga det till alla därute, att livet så snabbt kan förändras… Även om jag absolut har respekt för allas verklighet, det är ju så det är, så var det ju för oss innan. Klart att man hör talas om tragedier och läser tidningarna, och ändå faller man snabbt in i sina vardagsproblem, som kan växa och bli så stora. Det ÄR så, och jag önskar såå att jag fick tillbaka den tillvaron. Jag ska vara så tacksam för den när den kommer. För den kommer.