En vän ringde just på dörren med en hel kartong full av
hemlagad mat som vi kunde stoppa i frysen! Det är så fantastiskt – blir såå
rörd. Hur kan alla vara så snälla mot oss? Åh, vad jag ska bli en bättre
människa när allt det här är över. Försöka ge tillbaka till alla fina fina som
finns för oss.
Vi började prata om min mamma. Det är ett kapitel som jag
inte har orkat tänka på alls. Min mamma kommer snart inte att finnas bland oss.
Hon har cancer för andra gången och denna gång har de inte gett något hopp. Inga
behandlingar, det var visst någon spruta som hon skulle få, men det känns inte
så sannolikt att det ger effekt. Hon har dock lovat att hålla sig vid liv tills V är frisk igen, men man vet ju inte…
Jag mår så hemskt dåligt när jag tänker på att jag inte ens
orkar prata med min mamma just nu, tänk om det är för sent sen, när jag orkar.
Vad jag kommer ångra det. Dels vill jag inte överföra all min sorg och oro för
V till henne (även om jag såklart vet att hon har den ändå), men så vill
jag inte bli påmind om hennes tillstånd. Orkar inte tänka på det. Det känns så
egoistiskt, men jag kan inte rå för det. Hon bor dessutom tre timmar bort och
jag kan inte lämna familjen just nu, vill inte heller. Men jag borde orka ringa
henne…
Undrar ibland hur mycket man ska orka med. Idag eller på
måndag får vi ju besked om Lillebror också har fått min jävla X-kromosom. Ska det då
göras utredningar på två av våra barn samtidigt – hur i helvete ska vi klara
det? (ibland känns det så jävla skönt att skriva svärord, jag som aldrig svär
annars…)
Dr Karin hade ringt till Dr Eva och frågat om hon trodde att
vi orkade med ett eventuellt sådant besked, eller om vi skulle vänta med den
provtagningen. Sjukdomen bryter oftast ut i 6-7-årsåldern och då Lillebror bara är
4 års så har vi ”gott” om tid. JA, de vill veta hade Dr Eva svarat, hon har lärt
känna oss vid det här laget och vet att vi absolut vill veta. Vi vet ju att
risken finns och innan vi får besked maler den där rädslan hela tiden,
oavbrutet – hela hela tiden…
Nä, idag är ingen bra dag… men helgen måste bli bra. Kalas
för Lillebror, 18 dagiskompisar ska hoppa hoppborg på vår gräsmatta :-),
han är jättelycklig. Det kommer bli kul.
Och fotografering, ska imorgon fota alla barnen hos en
fantastiskt duktig fotograf, tillsammans och var för sig. Våra fina fina barn…
Så det finns små stunder av glädje, igår var vår underbara barnflicka här. Hon
är så himla härlig med barnen, hon är sån som LEKER, hissar dem i luften, får
dem att kikna av skratt… Hon kommer att vara så viktig för dem under den här
tiden, för hon får dem att glömma och vi är så glada för henne!! Då åkte Micke och
jag in till vår favoritkrog och bara satt och pratade i timmar. Vi till och med
skrattade. Det var så skönt. Vi har sådan trygghet i varandra, vi delar allt
och hjälper varandra genom det här. Så det finns bra stunder också, även när
det mesta runt omkring gungar.
