Tidigt på året blev vår pojke sjuk vid två tillfällen. Symptomen var att han kräktes och hulkade var 5e min, dygnet runt. Både Micke och jag kände direkt att detta inte är någon vanlig magsjuka. Vi blev inlagda på Sacchska barnsjukhus vid båda tillfällen. Dropp och provtagningar. Men inget svar. Vid första tillfället hade han halsfluss och vid andra tillfället tror de att det ändå var någon form av magsjuka.

Detta var dock startskottet för allt.

Valborgsmässoafton var vi på en superhärlig fest tillsammans med hela vår stora, underbara familj. Fia fyllde 50 år. Det var startskottet för en ny fas. V kräktes på kvällen, helt oförhappandes, utan att må illa först. Därefter började han kräkas ca en gång per vecka. Mitt i ett steg, precis när som helst. Vi letade mönster och förklaringar, om och om igen…

Han blev svagare och svagare. Vid något tillfälle vet jag att han vägde 23 kg. Han mådde verkligen dåligt och såhär i efterhand har jag så sjukt dålig samvete att jag inte förstod HUR dåligt han mådde.

Vår kille är en riktig fotbollskille, han är duktig, han har spelförståelse och gör många mål. Men nu blev han så svag så han redan vid uppvärmningen lade sig ner för att vila. Och ÄNDÅ förstod vi inte riktigt… vi fortsatte tjata ”KÄMPA”!!! Åh, vad han har kämpat!!!

Under våren fick vi turas om att gå på middagar och fester på helgerna, någon var alltid hemma med V, för han kräktes varje helg. Till slut så tog jag äntligen tag i det. Inte för att det är någon ursäkt, men med alla fyra barnen och vardagen som kräver sitt, så rullade tiden bara på.

Med hjälp av en vän fick vi väldigt snabbt en tid hos en barnläkare, hon var mer allmäninriktad och skulle göra en bred utredning. När hon vid första tillfället sa ”vi måste göra en hjärnröntgen”, så brast det fullständigt. Jag hade inte haft en enda tanke på det. Förut sa jag oxå ofta att jag ”är bra på att dramatisera” (detta har dock fått en ny innebörd och jag påstår inte längre att jag är bra på det).