Vår pojke var frisk i nästan tre veckor. Men vi tyckte inte han piggade på sig i den takt som de sa att han skulle… Och den 2e augusti började kräkningarna och hulkningarna igen.

Jag minns dagen innan de började, hur V satt och flöt omkring på en luftmadrass i vattnet hela dagen, han liksom försvann… Om jag ändå hade förstått hur dåligt han mådde!

Jag var ensam med barnen på landet, Micke var i stan och jobbade. Jag kände ju igen förloppet och ringde direkt Micke som fick avbryta allt och komma tillbaka. På onsdagen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Hon sa direkt – jag skickar en ambulans! OJ, nej men såå farligt kan det ju inte vara. Med en gång blev det så dramatiskt, men vi valde att ta egen bil in. Vi var mest oroliga för att de skulle skicka hem oss igen, ironiskt nu i efterhand.